Kim Ekholm, min blogg mentor.

"Fan vad trasig du är".

Det är det  första han säger  när jag kommer in, han har precis kollat på min blogg och vad jag har skrivit.
Jag tänker på hans kommentar medan jag går in för att borsta tänderna.
Där står jag framför spegeln, ett blått och ett grönt öga tittar tillbaks på mig. Jag inspekterar mig själv noga.
Han har nog fan rätt.

Orakad, skitig och skrynklig skjorta, håret ser skit ut, bryr mig inte om ett skit, kommer sent till jobbet, har inget förhållande, bor kvar med pappa, alkoliserad till helgerna, raggar lika mycket som jag dricker, klarar arbetet som en zombie.

Hur har det här gått till? När under mitt liv svängde jag av motorvägen mot hälsa, lycka och framgång för att ta en väg med för det mesta skit? Var det i grundskolan? Var det i Gymnasiet? Var det efter Värnplikten? Eller var det när jag fortfarande var för ung för att ta egna beslut? Är det mitt fel eller någon annans? Visst har jag saker i mitt liv som gör mig lycklig, men det är en tunn gräns som skiljer mig från att leva miserabelt som dom stackars pundarna och uteliggarna i stockholm och leva lycklig med min familj som är det ända som gäller.

Rädda mig!